ne,va?

socialt misshandlade, allmänt skeva och missbrukar mentalitet. det har vi gemensamt!
kan det vara därför vi funkar ihop så bra, eller håller jag ännu en gång på att vänja mig vid vad fan som helst för att jag inte vill vara ensam?

vad hände? vart tog mitt tillit till människor vägen? fine, jag kanske är lite paranoid ibland men min familj vill jag tacka oavsett vad för att det finns i alla lägen (till skillnad från andra mentalfall) .. De 3 människorna finns jag för vad som än korsar deras bana, det får de aldrig tvivla på!

/en full Carro mitt i veckan..


inga konstigheter

mot alla odds

oavsett hur gammal eller ung man tror sig vara...

alla har en "buhu" historia från ett eller fler tillfällen av sitt liv. Det måste man komma över, ont kan det göra o sorgligt kan det va men i slutet av dagen är nutiden i våra egna händer.

Det där har jag alltid trott på och gör än idag men det är förbannat svårt att stå rak i ryggen när det haglar på en solig dag.

Varför kan jag inte säga till honom vad jag känner? Han ligger ju intill mig varje kväll, han ser mig för den jag är, han borde få veta, men.. han vet säkert oavsett vad jag låter bli att förklara!

Flames To Dust

strax över 6 miljarder människor lever på vår planet..

hur är det möjligt att man känner sig så ensam?